Om ceremoni, plantmedicin och den djupt förankrade kraften i det ursprungliga.
För två veckor sedan satt jag i en kanot, djupt inne i Costa Ricas grönskande inland, på väg mot en plats jag knappt kunde föreställa mig.
Min guide, en bribrí från området nära gränsen till Panama, skulle ta mig till sin hemby. Det var ingen vanlig tur. Ingen turistbuss. Inga informationsskyltar. Bara han, djungeln – och jag.
Resan började med en halvtimmes färd på floden – den enda vägen in till hans by, om man inte tar sig över bergen från Panama. Vattnet var lugnt, omgivningen tät och levande. Allt kändes nära – och samtidigt långt bort från allt jag kände till.
Jag var ensam. Utan min min familj, med fjärilar i magen och hjärtat öppet. Guiden och jag kunde prata engelska – inte perfekt, men tillräckligt för att dela det viktigaste. Det var något i hans sätt som gjorde att jag litade på honom. Hans röst var mjuk, blicken varm. Jag visste att han ville visa mig något han bar med sig sedan barnsben: växterna, traditionerna, ceremonierna. Hans folks sätt att hela.
Redan i tonåren kände jag en stark dragning till ursprungsfolkens sätt att leva – deras syn på hälsa, människa och natur väckte något djupt i mig.
Så småningom förde livet mig till den kinesiska medicinen – som, i sin kärna, inte är något annat än just det: en djup, respektfull dialog med naturen och med livet självt.
Mitt hjärta har alltid slagit för den ursprungliga medicinen. Växtmedicinen. Den som bär på en annan blick. En annan rytm. En annan tystnad.
Ett folk av motstånd och rötter
Bribrífolket har levt i Talamancas regnskogar i generationer – både i dagens Costa Rica och i norra Panama. De är ett av få folk i Centralamerika som lyckades stå emot den spanska kolonisationen.
När missionärer och soldater försökte ta sig in i området, möttes de av organiserat motstånd – ibland beväpnat – och ett landskap som skyddade dem. Djungeln blev en allierad, och friheten kunde bevaras.
Tack vare sin isolering kunde bribríerna behålla mycket av sin kultur. Samhället är matrilinjärt – det är kvinnorna som ärver land och ceremoniell kunskap. Växtmedicinen, språket, andligheten – allt detta lever vidare, även om det är utsatt.
Min guide berättade att det en gång fanns åtta olika språk i området. Idag talas bara tre, och även dessa håller på att försvinna.
Många unga talar hellre spanska, särskilt i skolan och i kontakt med omvärlden. Men under mitt korta besök hörde jag fortfarande bribrí: vid lunchen, i samtal mellan generationer, i rösten när han bad om tillstånd att ta en växt. Språket finns kvar – men det är skört.
När bananerna kom – och marken försvann
Under vårt samtal pekade min guide ut mot ett område längre bort, där rader av bananplantor stod tätt.
"Det där är från bananföretaget", sa han. "De tog jorden. Förr var det vårt."
Han berättade om United Fruit Company – det amerikanska bolaget som kom till Costa Rica i slutet av 1800-talet. När de ville bygga järnväg och ta över låglandet för bananodling, vägrade kungen att samarbeta.
Men 1910 blev Antonio Saldaña och flera av hans familjemedlemmar förgiftade. Efter hans död kunde företaget snabbt expandera.
Bribrífamiljer förlorade sin odlingsmark och tvingades arbeta under hårda villkor på plantagerna. Min guide visade mig de bananträd som fortfarande växer där – en invasiv art som breder ut sig och tränger undan annan växtlighet.
Det var inte bara historia han berättade. Det var sorg. Och ilska. Och något som fortfarande pågår.
Kvinnornas val – och männens roll som bärare av medicinen
När vi pratade om hur samhället i byn fungerade, berättade min guide med tydlig stolthet om det matrilinjära systemet.
Kvinnorna för kunskapen vidare, håller ihop familjen och har en central roll i vardagen och i de ceremoniella sammanhangen.
Men när det kommer till växtmedicinen – att arbeta med sjukdomar, energier, och mer komplicerade tillstånd – är det männen som axlar den rollen. De kallas awá.
Jag frågade:
"Men… trots att ni lever i ett matriarkat, är det ändå männen som är medicinmän?"
Han log:
"Ja. Kvinnorna vill inte ha med det att göra. Det är mycket tung energi. De vill inte bära det i sin kropp."
Jag fick pausa. Jag insåg hur snabbt jag, med min västerländska blick, börjat tolka det som ett tecken på dolda maktstrukturer.
Men här handlade det inte om hierarki.
Det handlade om gränser. Om val.
Om vem som vill bära vad.
Awá – att bli bärare av medicinen
Jag frågade hur man blir awá – hur någon lär sig det han gör.
Min guide berättade att det inte är något man väljer själv. Det är byns shaman som väljer ut ett barn – ofta i tidig ålder – som visar tecken på att ha kontakt, känslighet, mottaglighet. Sedan följer en lång utbildning, som kan ta mellan femton och tjugo år.
Under den tiden lär sig eleven allt: om växterna, deras egenskaper, kombinationer, doser. Men också om sångerna, ceremonierna, energierna.
"Det handlar inte bara om att veta vilken planta som hjälper vid feber", sa han. "Du måste förstå när, hur mycket – och varför. Och ibland sjunga den rätta sången samtidigt."
I hela Bribrí-regionen – där ungefär 30 000 människor lever – finns idag bara ett tjugotal awá.
"Förr var det en ära", sa han. "Idag är det ingen självklarhet. Barnen vill något annat."
Sibú och ceremonihusets fyra kretsar
Ceremonihuset Ù-sulë́ (även kallat “conical house”) är uppbyggt med fyra inre kretsar – en kosmisk karta över världens ordning:
-
Första kretsen – människans värld, det materiella och vardagliga
-
Andra kretsen – växternas och djurens andar, naturens hjälpande krafter
-
Tredje kretsen – sjukdomar, obalanser, negativa influenser
-
Fjärde kretsen – högst upp: Sibú, skaparen, och örnkungen som vakar över allt
Åtta pelare bär upp byggnaden – de representerar djur som hjälpte Sibú i skapelsen.
"Huset är vårt universum", sa min guide. "När vi går in, kliver vi in i vårt sätt att förstå världen.
Ceremoni – helande i natten
Ceremonierna sker alltid på natten. När deltagarna sover, lämnar själen kroppen – och det är då awá kan arbeta med den på djupet.
Ritualen föregås av fasta:
-
3 dagar för rening
-
6 dagar vid sjukdom
-
flera veckor vid allvarlig obalans
Sången är central – och ibland, sa min guide, kan man se det osynliga röra vid det fysiska.
"Stenen i mitten – den rörde sig. Det var inget skämt."
Sjukdom – när spiriten förlorar sin balans
Sjukdom börjar inte i kroppen – utan i spiriten.
Spiriten är förankrad i blodet. När den rubbas – av rädsla, sorg eller andras påverkan – förändras blodets tillstånd. Och genom blodet tar sjukdomen form i kroppen.
Blodet är länken mellan kropp och själ.
Därför måste blodet renas för att läkningen ska bli möjlig – både fysiskt och andligt.
Awá arbetar med växter, sånger och ceremoni – men också genom att ta in den sjuka spiriten i sig själv.
"Minst en gång om året går en awá själv till en annan awá", sa min guide och log.
Jag log också – och tänkte:
Från shaman till behandlare – överallt samma sak.
Den som bär andras bördor behöver själv få lägga ner dem ibland.
Plantmedicin – kunskap, närvaro och precision
Min guide tog med mig djupt in i skogen, och visade mig – med sin machete i handen – olika växter, stammar, rötter, frukter och bark. Alla har de sina egenskaper, och alla används av awá som medicin.
Precis som i kinesisk medicin handlar det inte om enstaka örter – utan om recepturer, kombinationer, relationer.
Awá förbinder sig både med personen och med växtens spirit – det är där läkekraften uppstår.
Han visade mig växter som används mot diabetes, hudproblem – och till och med sådana som i vissa fall använts vid blodcancer.
Medvetandepåverkande växter – och varningens röst
Jag frågade försiktigt hur de ser på växter som påverkar medvetandet – som ayahuasca.
Min guide var tydlig:
Ayahuasca används – men endast i specifika, allvarliga fall.
Det är inte en dryck för nyfikna, eller för snabba genvägar.
I bribrítraditionen används den bara när själen inte längre går att nå på annat sätt – när den är splittrad, blockerad, förlorad.
Under ceremonin skiljs själen från kroppen, och awá träder i kontakt med den. Ett tillstånd av djup sårbarhet.
"Då ska man helst ha en shaman som verkligen vet vad han gör."
Jag log lite för mig själv.
Det där känner jag igen – från mitt eget fält.
Det finns ingen quick fix.
Att bara konsumera utan relation, kontext eller ansvar – kan vara mer än verkningslöst. Det kan vara farligt.
Också i kinesisk medicin väljer vi örter med omsorg, i kombination, i samklang med personen.
Behandlingen är aldrig standard. Den är alltid en process. En relation. Ett ansvar.
För både kunskap utan intuition – och intuition utan kunskap – kan vara farligt.
Kakao – en gudomlig dryck och kvinnlig ceremoni
Kakao har en helig plats i bribrítraditionen – men det är inte awá som arbetar med den.
Kakao hör kvinnorna till.
Kakao-ceremonier leds av kvinnliga helare och är till för att rena spiriten från vardagens tyngd – från stress, oro, stagnation.
Jag tänkte direkt:
Det här påminner om Shen i kinesisk medicin – vår andliga närvaro, vår ro, vår klarhet.
Ceremonierna hålls alltid på natten – när månen är uppe, då yinenergin dominerar. Det är då man kommer inåt. Hem.
Kakaon används också vid övergångar – t.ex. efter en födsel. Kvinnan dricker drycken för att rena sin spirit och återknyta till kroppen.
Även barnet får sitt första bad – med kall kakao:
"Det är ett välkomstgåva. Från gud. Kakao är gudomligt", sa min guide.
Enligt traditionen var Tsuru‘, Sibús maka, en gudomlig kvinnlig varelse – som förvandlades till kakaoträdet för att människorna skulle ha något läkande, närande, tröstande.
Kakao bär kvinnans kraft, naturens välsignelse och Sibús kärlek – allt i ett
Ett ödmjukt tack – och en förhoppning
Det var en särskild dag för mig.
Inte bara för att det var varmt, fuktigt och vackert – utan för att något i mig landade.
Jag kände att jag var på rätt plats,
även om jag bara fick skymta en liten del av något stort.
Jag hoppas få återvända en dag.
Och med bättre spanskakunskaper kanske få tala direkt med guidens kusin – den awá som lever och verkar i byn.
Kanske till och med få delta i en riktig kakaoceremoni.
Det vore en ära.
Men redan nu bär jag med mig en erfarenhet som påverkat mig djupt – och som jag kommer bära med respekt.
Jag var hela tiden medveten om att det här inte är en upplevelse att konsumera –
och att jag inte vill reproducera det värdefulla jag fått ta del av i ett turistiskt sammanhang.
Jag har rört mig varsamt, frågat innan jag tog bilder –
och medvetet undvikit att fotografera människor.
